Där, där blir sängar till fartyg en natt och går till månen
Där finns det riken som ingen av oss tar ifrån dem
Alla är barn och de tillhör det gåtfulla folket

Beppe Wolgers text, tonsatt av Olle Adolphsson sammanfattar ganska väl människans relation till månen som ett mål för våra fantasier, vår längtan och viljan att resa bort till okända riken. Månen berör oss alla, på olika sätt och under olika perioder av våra liv. Månen eller Luna på latin, har en påtaglig dragningskraft på vår egen planet Tellus och dessa bägge himlakroppar är för evigt förenade med ett gemensamt gravitationscentrum. Kanske märks det tydligast på världshavens ebb och flod, eller mer nära i den den kvinnliga månatliga menstruationscykeln. Månen påverkar oss, styr oss, och den måste mycket tidigt har varit föremål för förundran, nyfikenhet och skapat behov av att tolkas. Strävan att skapa myter eller berättelser kring himlakroppar och den synbara delen av himlavalvet är antagligen lika gammal som mänskligheten själv. Månens bana kring jorden och planeternas regelbundna rörelser har format vår uppfattning av tid. Behovet av att skåda in i framtiden, att beräkna och förutse händelser har givit astronomerna, eller astrologerna stor betydelse i de flesta kulturer. Den äldsta kända månkalendern är kanske de tolv gropar på ett fält (Warren Field) vid Crathes Castle i Skottland som hittades I samband med arkeologiska undersökningar 2004. Den skapades för 10 000 år sedan av jägare och samlare vid isranden just när vi anträdde Holocen. Mer känd är antagligen de babylonska mer precisa kalendrarna eller de som skapades av sumererna, i tvåflodslandet (dagens Irak) för ca 3000 år sedan.

I grekisk mytologi är månen en gudinna, Selene, och solen Helios en manlig gud. Här uppe i norr förknippar vi gärna månen med det manliga könet. I nordisk mytologi är månen bror till Sol, som är en kvinnlig gestalt och bägge är barn till Mundilfare och Natt. Uttrycket gubben i månen är antagligen ett modernt uttryck för en sådan äldre nordeuropeisk kultur. Man på månen, eller som poemet lyder “Mon on the Moon” skrevs i början av 1300-talet som ett av de första engelk-språkiga lyriska texterna. Grundtexten är närmast obegriplig och har föga av modern engelska över sig. Omskriven till begriplig engelska lyder den:

The Man in the Moon stands and strides. On his boatfork he bears his burden. It’s a wonder that he hasn’t slid down; in fear, lest he fall, he shudders and shakes. When the frost freezes, he has to abide a chill; the thorns are keen to tear his hat. No one in the world knows, when he sits, what he wears (unless it’s in the hedge). Where do you think this man has gone? He’s set one foot in front of another; for whatever height he reaches, I’ve not seen this man shaken; he is the slowest man that was ever born. 

Den skall nog ses som en del av den medeltida skaldekonsten som ofta var humoristisk eller gjorde narr av olika personer i samhället. 

När Beppe skrev sin text 1959 hade han nog ingen aning om att en människa skulle stiga ner på månen tio år sedan. Drömmen om att resa till månen var dock väletablerad sedan Jules Vernes romaner hyllat upptäckarna och vetenskapsmännens framsteg i slutet av 1800-talet. Med hans roman De la terre à la lune,ellerFrån jorden till månen 1865 blev drömmarna mer konkreta och kanske startskottet till drömmen om resan till månen, som kulminerade i Apollo 11 projektet 1969. Kommandomodulen som kretsade kring månen medan kallades också Columbia, det namn som Jules Verne gav sin kanon som sköt hans romanfigurer till månen. Det var på kvällen den 20 juli, kl 21:17 (normaltid) som månlandaren Eagle landade i Stillhetens hav. Först den 21 juli kl 03:56 sätter Neil Armstrong sin första fot på månens yta.

Man kan fråga sig om människans närvaro på månen har förändrat vår fantasi och våra drömmar som riktar sig mot månen på himlavalvet. Jag tror inte det, utan snarare har de vetenskapliga resultat som månfärderna givit oss, snarare fördjupat vår relation till månen. Nu vet vi tack vare de månstenar som tagits hem från månens yta, att månen är, eller var, en del av jordens ”kött och blod”. En del av jordens kropp som för fyra miljarder år sedan slets loss vid en våldsam kollision med en meteorit, och formade sig till en satellit. Ensam och öde vänder hon eller han sitt ansikte mot jorden i en evig omloppsbana. Månen är en oskiljaktig del av vår verklighet, vår historia och vårt dagliga liv, våra cykler. Månen fungerar som en motor som får jorden att pulsera.

Precis som nästan alla människor dras man till fullmånen, ser upp och förundras. Den känns så nära och så påtaglig att man vill ta på den, sträcka sig upp och beröra dess yta. Månen är vår strakaste symbol för längtan och drömmar, två av människans stora drivkrafter.

Jag har under många år försökt fotografera månen, av samma orsak som vi alla försöker fotografera solnedgångar och uppstigande gula fullmånar, de attraherar oss, de får oss att drömma oss bort till ”riken som ingen kan ta ifrån oss”.

Jag har samlat några av mina fotografier från Gotland och Mongoliet. Med finn bland annat ett par bilder av förra årets ”red moon” den 27 juli.

 På en bild där två fullmånar klippts ihop i samma ram kan man tydligt se att månens skiva vrider sig, mångubben ”lutar sitt huvud” i förhållande till den plats jag befinner mig på. Jag har gjort några försök att logiskt förstå hur och varför månens skiva vrider sig på detta sätt, men inte helt lyckats. Kanske skall jag en dag sätta mig ner med en fotboll och en tennsiboll och mer i detalj försöka analysera detta fenomen. Eller så får den frågan stå obesvarad, som så många andra kring himlakropparnas rörelser i universum.